Tchadbild

Hittade ett porträtt till från Tchad. En liten kille med en svampinfektion i hårbotten utanför Läkare utan gränsers klinik i Iriba nära gränsen till Darfur.

EU-migranter

Varje morgon när jag kör barn till skola och dagis passerar jag ett litet provisoriskt tältläger i en dunge i Pildammsparken. Tälten, eller det kanske är hyddor, syns tydligt mellan de kala träden. Jag hörde eller läste någonstans att lägret ska rivas. Var de boende ska bli av har jag ingen aning om. Jag ska erkänna att det stör mig att se tälten där varje morgon, det stör mig in i själen att vi har folk boende under sådana former i Sverige idag. Det stör mig att Rumänien inte tar bättre hand om sin befolkning, det stör mig att vi inte gör det. Det stör mig att Rumänien är så korrumperat att de inte får de pengar som är avsatta för att hjälpa romerna. Egentligen tycker jag att de länderna är skyldiga att hantera det samtidigt som jag har full förståelse för att romer och andra fattiga i Rumänien och Bulgarien ger sig iväg. Hur det ska lösas vet jag inte, men något måste göras. Att människor har tillbringat den svenska vintern under sådana former är skandal.
Så här såg det ut för ett par år sedan när jag skickades till Rumänien för att dokumentera europeisk fattigdom i samband med att en EU-rapport om fattigdom publicerades.

Gaza - ännu i ruiner

The Guardian skriver om Gazas barn här idag. Runt en halv miljon människor förlorade sina hem under kriget i Gaza. Återuppbyggnaden verkar gå minst sagt dåligt. DNs eminente mellanösternkorre Erik Ohlsson och jag åkte dit i början av augusti för att avlösa Marianne Björklund och Paul Hansen som slitit och gjort ett otroligt arbete under fruktansvärda omständigheter under två och en halv veckas intensivt bombande. Jag vill knappt tänka på vad de var med om och bevittnade.
Jag anlände till Jerusalem direkt från Ukraina första lördagen i augusti. Marianne och Paul lämnade Gaza först på söndagen då gränsen öppnades för första gången på tio dagar. Hårda strider hade pågått nära gränsen och gjort det omöjligt att lämna Gaza.
På söndagkvällen satt jag i baren på American Colony Hotel i Jerusalem och väntade på Marianne och Paul och kom i slang med en italiensk kameraman, Simone Camilli, en trevlig snubbe som tidigare hade bott i Jerusalem men nu flyttat till Libanon. Han var väldigt trött på konflikten och var inte alls sugen på att åka in i Gaza. Marianne och Paul dök upp och vi åt middag och snackade igenom deras upplevelser och jag fick en hel del viktiga tips om vad jag kunde förvänta mig. På måndagen anslöt Erik och vi åkte in i Gaza på tisdagsmorgonen. Gränsövergången var som vanligt ingen lek. Maken till säkerhetsapparat har jag inte sett någon annanstans. Redan på andra sidan syntes tydligt varför gränsen varit stängd. Granater hade slagit ner överallt, de gigantiska israeliska betongskydden låg omkullvräkta.
En av de första vi träffade nere i södra Gaza var en ung kille vars familj hade fått sitt hus bombat för tredje gången. Han berättade att han varit förlovad när krig bröt ut sommaren 2006. När familjen inte längre hade något hus bröt hans fästmö förlovningen. Familjen hade hunnit bygga upp huset igen när det återigen blev krig 2012 och samma sak hände igen. Nu var han förlovad för andra gången men visste inte hur det skulle bli eftersom familjen återigen inte hade något hus.
I tre dagar åkte vi runt i Gaza för att få ett  grepp om förstörelsen. De områden som var värst drabbade var de som låg närmast gränsen till Israel, Beit Hanoun, Beit Lahiya och många andra. Redan då stod det klart att det skull ta mycket lång till att bygga upp allt igen. Nu har massor av gazabor tillbringat vintern i tält under eländiga förhållanden och någon ände verkar det inte vara på det.
På vägen ut ur Gaza träffade jag den italienske kameramannen igen. Nu var han trots allt på väg in i Gaza. Vi hann bara växla några snabba ord. Två dagar senare när jag var tillbaka i Frankrike för att få vara med familjen några dagar i slutet av det som var tänkt att vara min semester, såg jag att Simone, kameramannen, hade dödats när en granat exploderade under ett desarmeringsförsök.

Debaltseve - Ukraina

Vapenvilan i Ukraina verkar det går sådär med. Men det var kanske inte så mycket annat att vänta, Putin är nog dessvärre inte färdig med sina äventyr. Striderna tog vad jag förstår aldrig slut i Debaltseve när vapenvilan skulle börja gälla.
Michael Winiarski och jag var i Ukraina för DN i slutet av juli förra året och reste längs gränsen till separatistkontrollerat område. Winiarski skriver om Debaltseve här. Vi koncentrerade oss på städer som befriats av Ukrainska armén och återvände till Slavjansk och Kramatorsk, städer som tills helt nyligen var starka separatistfästen. Hårda strider hade utspelat sig med många döda som resultat. Några månader tidigare var det omöjligt att hitta proukrainska människor i de städerna, nu återvände de. Längs vägen till Slavjansk kunde vi på närmare en mils håll se området runt flygplatsen som stod i lågor. Det såg ut som en kilometerlång brand.
Ukrainska armén stred hårt för att skära av transportvägen från Ryssland till Donetsk och hade återtagit en kil ner öster om Donetsk. Vi hörde att Debaltseve befriats på morgonen och åkte söderut på den helt öde vägen. En sönderbombad bro hade reparerats provisoriskt. I Debaltseve tog vi oss till polisstationen som fungerade som provisoriskt högkvarter för de Ukrainska styrkorna. Vi blev tillsagda att inte gå långt därifrån eftersom det fanns gott om separatister kvar i utkanten av staden och rensningsoperationer pågick fortfarande. Precis bakom polisstationen låg ett höghuskvarter så vi knallade ner där för att prata med de boende som stannat kvar under striderna. Många av de huvudsakligen äldre invånarna hade tillbringat tre veckor i källaren under den intensiva artilleribeskjutningen. De flesta av dem var skitförbannade på ukrainska armén och vi hade inte hunnit prata mycket innan gradraketerna började vråla över våra huvuden. Alla sprang skräckslagna ner i källaren, så även vi. Bilderna jag tog blev helt felexponerade och dessvärre oanvändbara. Önskar att jag hållit huvudet något kallare i det läget. Det läskiga med att bevaka kriget i Ukraina är att det till stor del utförs med artilleri. Gradraketer med usel träffsäkerhet skickas från båda sidor och landar sällan där det är tänkt. Vi lyckades aldrig lista ut om raketerna var inkommande eller utgående men obehagligt var det.
På vägen från Debaltseve stod två minibussar längs vägen med stora tygstycken på tak och sidor med texten "BARN" för att undvika att beskjutas från luften. Den ena bussen hade punktering och flyktingarna, huvudsakligen kvinnor och barn från Luhansk som evakuerades från stridszonen, stod och väntade på hjälp.
Här kommer mitt reportage från Ukraina som jag skickade in till Årets Bild, det grundar sig i ett extremt spretigt material som jag försökte få ihop till någon sorts stämningsskildring. Det föll uppenbarligen inte juryn i smaken, men sånt är livet.

Attentaten i Köpenhamn

Ja då blev det några dagars arbete till följd av de eländiga terrorattentaten i Köpenhamn. Känns som om det här året har börjat sådär. Jag läste Wolfgang Hanssons uppbyggliga artikel i Aftonbladet, och den fick mig mest att vilja dra täcket över huvudet och vakna upp i en annan tid. Niklas Orrenius krönika krönika om antisemitism och våra gemensamma reportage i ämnet. Antisemitismen och islamofobin som bubblar upp i kommentarsfält gör mig helt matt. Hur svårt ska det vara att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången. Jag ska motvilligt erkänna att jag underskattat hur ingrodda och galna och inte minst vanliga de antisemitiska föreställningarna är. Övertygelsen att judarna äger allt och styr allt bakom kulisserna. Den eviga konspirationen. Det är så snurrigt att jag har svårt att ta in det. Detsamma gäller dumheterna om muslimer. Vad är det för fel på folk? Varför denna eviga längtan efter att skuldbelägga ett folkslag, en religion, en minoritet? Och vad är det med behovet av konspirationsteorier? Den ena mer osannolik och dum än den andra.

Att arbeta runt attentat som dessa är inte helt lätt. Lyckas man inte anlända innan polisen när saker hänt så är det polisavspärrningar som hamnar på bild. Man flaxar runt från ställe till ställe och försöker fånga berättelsen. I de bästa av fall är det som i Paris då Niklas Orrenius och jag hade i uppdrag att skildra händelserna mer på djupet, vi hade inga vansinnigt tidiga deadlines att förhålla oss till utan kunde någorlunda koncentrera oss på berättelsen. I de svåraste av fall blir det som i Köpenhamn då vi levererade till Live-feeden, dvs DNs liverapportering, vanliga nätet och papperstidningen. Och det är ganska förvirrande. Det är väldigt svårt att tänka story när allt spretar iväg. Nu gick det tack vare all församlad erfarenhet bra ändå. Bildmässigt är det svårt att skapa bra bild på långa avstånd och man tvingas nöja sig med att man lyckas få ihop det. Och det sliter på åtminstone mitt psyke.

Attentatskvällen:

Polisavspärrningar:

Blomsternedläggning:

Familjen till den mördade judiske säkerhetsvakten besökte platsen för mordet: